Här jobbade flera hundra personer när det förra seklet var ungt, 1960 spolades den sista betan på Skivarps sockerbruk. Rationalisering och effektivisering förvandlade bruket till ett monument över en tid som flytt För någon vecka sedan gick byggnaden upp i rök.
Nu är den vackra rödteglade byggnaden ett minne blott.
Här arbetade min morfar och jag minns när jag som liten flicka följde med honom upp på bryggan dit bönderna en gång i tiden kört med traktor och vagn för att låta sina betor försvinna ned i tvättrännorna. Med min lilla hand placerad i hans gjorde jag hoppsasteg och lyssnade storögt när han berättade hur det var att arbeta på sockerbruket, hur betor blev till socker.
Idag åkte jag hem till den lilla byn där jag vuxit upp, för att se förödelsen med egna ögon, blicka tillbaka, minnas hur det såg ut när jag växte upp.
Resterna av den vackra rödteglade byggnaden såg sorgsen ut som om den ville ta farväl och säga kom ihåg mig, kom ihåg hur betor blir till socker !
Må väl
Kram Åse
And then there was ! 
Pingback: Betong och rost | And then there was !
Vad synd att det inte gick att bevara! Här i Norrköping har de gjort industrilandskapet till universitet, museum, skolor, restauranger, företag och shopping mm. Så läckert! Det är precis samma arkitektur… rött tegel och stora vackra fönster! Unikt och jäkla kul att det har bevarats. Vet att något liknade gjort i Liverpool.
Kramar Anna
Så trist att det blir så. Vackra bilder du tagit på resterna.ha en fin kväll Kram Pernilla
Det är synd att allt det gamla försvinner…Byggnader, kunskaper och det vackra.
Avskyr när det rivs och man bygger upp något betonghus som bara ser ut som en industri.
Det tar liksom bort en del av något viktigt.
Kram Hannis
Jag tycker att dina bilder av brandruinen är vackrare än själva nerlagda bortglömda sockerbruket var i nutid. Jag kunde ana att det hade varit något men förfallet var stort i hela området. Jag både promenerade, cyklade och körde förbi många gånger och för mig var det bara sorgligt att se det mäktiga husets förfall och de skräpiga omgivningarna. Väldigt ogästvänligt faktiskt. Kanske beroende på att jag inte har några som helst livfulla minnen av platsen.
Dina bilder är helt fantastiska, Åse!
Så mycket historia som begravdes med huset och speciellt för alla som har en anhörig som jobbat där. Du skriver så fint och tillsammans med bilderna, känns vemodet lite extra
En tidsepok gick upp i rök, tråkigt men sådant händer tyvärr. Men vackra minnen bär du dock med dig tillsammans med din morfar.Han lärde dig ett och annat, ja sådant får nog inte dagens barn uppleva med att gå där hand i hand på en fabrik med sin morfar. Då är det i så fall guidade visningar med skolan m.m. Vet du att jag skäms med att inte veta hur en beta blir till socker, kanske vi lärde oss det i skolan, men den procedur är glömd tyvärr. Blir nu nyfiken och måste googla på det.
Att nu missade jag årets musikfest i Ystad, jag älskar musikkåren spela och marschera,
hästar och alls som händer runt detta. Måste lägga detta på minnet till nästa år, bestämt !
Härliga bilder du visar hela ‘sidan’ ner.
Din Header gillar jag också, underbara Skånska landskap.
Må väl/ Eva
Vilket vackert och personligt avsked du gjort. 😀 Tråkigt att det blev ett sådant här definitivt slut.
Kram Bosse
Gamla industribyggnader är vackra. Uppväxt i Staffanstorp och där fanns också ett sockerbruk.
Många minnen från detta.Vet inte om byggnaderna finns kvar. 🙂
Oj vad tragiskt… Såg ut att ha varit en mycket vacker byggnad.
Åh, läser och känner vemod, dina minnen tillsammans med dessa bilder blev så stärkt och så verkligt…. Kram på dig ♥
Minne över en svunnen tid.
Tänk så många vackra detaljer där finns som man skulle kunna använda, alltihop egentligen, för vad är väl finare än gammalt tegel.
Vackert trots allt!
Kul att du tittade in till mig, så hittade jag hit – mycket angenämt!
Agneta kram
Jag tycker det är vemodigt när byggnader förfaller och sedan jämnas med marken. Så mycket historia och så många minnen för många…