Himlalador

Någon gång runt 1850 började man bygga missionshus i Sverige, idag besökte jag ett som står öde och övergivet, redan när jag steg innanför ytterdörren fick jag känslan av att någon bara låst dörren, kastat bort nyckeln och gått där ifrån. 

Allt stod kvar så som man en gång lämnade det, damm och spindelväv täckte inredningen och det gällde att känna efter vart man satte ned fötterna.
Missionshusen kallades ofta för ”himlalador” för de var sannerligen enkla.
Även om jag hade fått tillstånd att besöka detta missionshus, var det en konstig känsla att gå omkring i de olika rummen där tiden stått still länge.

Ett hus som en gång i tiden varit en samlingsplats för byns befolkning skulle jag kunna tänka mig, här har man säkert samlats för både kafferep och syföreningmöte.
Kanske har det hållits ett och annat husförhör….. jag har faktiskt ingen aning.

Hade det inte varit så kallt skulle jag nog kunnat tassa om kring i huset hur länge som helst, försiktigt slå mig ned på en bänk och fantisera om vilka människorna var som besökte och träffades i missionshuset.

Vems lilla jacka har hängt på den här hängaren och vem var han eller hon som spelade på orgeln.

Frågor jag kanske aldrig får svar på, men det gör inget det var bara spännande att få besöka huset.
Försiktigt stängde jag ytterdörren, vred om nyckeln och vände åter hemåt en erfarenhet rikare.

Kram Åse