Hästarna

Johanna som bjuder på fantastisk vackra bilder och Cornelia som även hon visar vackra bilder och som kan plocka blåbär runt knuten var nyfikna på mitt hästliv och visst kan jag berätta.

När jag var så där en tio år ville jag börja rida men mina föräldrar som varken hade hästintresse eller någon erfarenhet av hästar tyckte något annat, så jag började faktiskt rida i smyg, den bubblan sprack så klart men då fick jag lov fortsätta, så gick det några år jag levde i stallet, åkte till England/Cornwall en månad på ridläger och väl hemma igen började tjatet om egen häst, jag följde min far tätt i spåren och pratade bara häst och hur underbart det skulle vara att ha en egen. Till slut tröttande han och gav mig ett ultimatum, skulle jag ha häst fick jag själv jobba ihop en del av pengarna, potatisplockning föll på min lott, hos en argsint bonde kröp jag på potatisåkern och plockade och plockade och plockade, tills jag fullföljt min del av avtalet och min första häst kunde inhandlas.

Sambré en 3-årig valack av rasen svenskt halvblod, en fantastiskt flott kille med de mest underbara gångarter och med honom startade jag min tävlingskarriär, men nu var det så att jag blev hoppryttare och var det nått han inte kunde så var det att hoppa, han var den ultimata dressyrhästen, älskade att visa upp sig och vart vi kom fick jag höra hur snygg han var och vilka gångarter han hade, men vad hjälpte det, problemet var att jag trivdes inte i dressyrsadeln och inte i frackrock, vita handskar och hatt. Vi kämpade tillsammans tills han var 7 år gammal,  åtskilliga vattengravar har jag doppat näsan i, Sambré lämnade banan med högt huvud medan jag tog simborgarmärket, nu hade även min mamma fått smak på det här med att rida, så till henne köptes Trofé ett litet sto som inte mätte meran 152 cm i mankhöjd , jag red in henne och ganska snart upptäckte vi vilken hopptalang hon var.

I samma veva fick vi en telefonsamtal från en godvän till familjen att han hade Schweizare på besök och de var intresserade av att köpa Sambré och så fick det bli Sambré flyttade till Schweiz och fick där göra det han var bäst på, tävla i den högre skolan i Dressyr. 

       Lilla Trofé blev i stället min tävlingshäst och tillsammans med henne skördade jag framgång på tävlingsbanorna hon var ärlig, snabb och fantastisk. Folk skakade på huvudet och sa henne kommer du aldrig att få nån framgång med hon är för liten, och jag svarade ni ska få se. Tävling efter tävling klättrade vi i klasserna så var det dags att debutera i en 1.30m klass det var höga och breda hinder som lilla jag och min lilla häst skulle hoppa över, jag kan förnimma känslan i magen när det var banvandring, hur i hela världen ska vi ta oss runt och över dessa jätte stora hinder hon och jag. Vann gjorde Rolf-Göran Bengtsson som representerade Sverige i OS, men jag och min lilla häst tog hem 2:a placeringen. Det var en fantastisk känsla att få rida ärevarv med vad jag inte visste då en av världens duktigaste ryttare..

Åren gick och vi två var ett vi hade så mycket roligt tillsammans, vi bestämde oss för att hon skulle få ett föl och hon blev med tiden både mamma och mormor, tillsammans med hennes dotter och dotterdotter fortsatte jag min resa på tävlingsbanorna i vårt avlånga land.

Men nu avlutar vi för idag så får historian fortsätta imorgon.

Tjingeling !