Snuvad på våren

Sist jag publicerade något här var den 14 februari, då hade vi 11 minusgrader och jag längtade efter våren.
Sköna maj, det är då man kastar in strumporna längst in i garderoben och där får de stanna till långt in på hösten. Men i år blev det inte riktigt så. Oj vad jag känner mig snuvad på våren.

Men jag tackar juni för en bra start, att vi äntligen kan få njuta av lite sköna, varma försommar grader.

Bobilen har fått krypa ur sin vinteroverall och rulla ut på tur, som vi har längtat !
Även kameran har fått komma ut och lufta sig, det var så längesedan att jag nästan inte hittade on/off knappen.

Även i Bregott fabriken ser de ut att njuta.

Nu ser vi fram emot en lång skön sommar och att vi förhoppningsvis kan umgås med nära och kära på ett normalt vis.
Önskar dig en fortsatt fin nationaldag !

Allt Gott.
Åse

Det bubblar

Carl-Johan Sonesson regionstyrelsens ordförande i Skåne, den region som vi tillhör, talar om att vi ska förbereda oss för en eventuell tredje våg.
För det bubblar under ytan.

Jag vill inte ha bubbel under ytan jag vill att mina bubblor ska frysa och bilda vackra mönster.
När metrologerna lovar 7-8 minusgrader och ingen vind då blandar jag mina egna såpbubblor, ställer dem i kylen över natten, ställer klockan på 05.00 och kryper till sängs.

Uppe med tuppen ger jag mig ut, jag blåser och jag väntar, provar igen och väntar. Vad händer absolut ingenting.

Men i morgon är en annan dag och skam den som ger sig, det ska bli ytterligare lite kallare så jag ställer klockan.

Allt gott
Åse

Ranunculus

Ranunkel en ljuvligt vacker blomma, med sina hundratals kronblad finns de i de mest sprakande karamellfärger.

En bukett, makro objektivet på kameran och jag kan leka och njuta i timmar, glömma både tid och rum. Att en liten blomma kan ha så mycket att erbjuda.

Kram Åse

Det är vår om du vill vissla även då skon är fylld av snöslask

 

vinterland

På sociala medier pratas det om vår, för mig är februari en vintermånad och på vintern vill jag ha snö. Så kom den äntligen snön, och jag jublar. 

Även om snön ställer till med besvär på vägarna här hos oss på sydkusten så är det alldeles underbart men allt det vita som lägger sig som bomull på marken. Behöver man inte ge sig ut på vägarna stannar man hemma, måste man ge sig ut på vägarna får man anpassa sig och köra därefter.
Att få leva och uppleva alla våra fyra årstider är en lisa för både kropp och knopp, i stället för att längta efter nästa årstid så försöker jag leva i nuet njuta utav det som är nu, oavsett om det är snöstorm eller det regnar små spik. Jag kan inte göra något åt det och då kan jag lika gärna njuta av det.  

Om några månader vaknar naturen, vi kliver in i en ny årstid, när den dagen kommer ska jag njuta av det.

Du måste inte se hela trappan, bara första stegen

 

Kram Åse 

Himlalador

Någon gång runt 1850 började man bygga missionshus i Sverige, idag besökte jag ett som står öde och övergivet, redan när jag steg innanför ytterdörren fick jag känslan av att någon bara låst dörren, kastat bort nyckeln och gått där ifrån. 

Allt stod kvar så som man en gång lämnade det, damm och spindelväv täckte inredningen och det gällde att känna efter vart man satte ned fötterna.
Missionshusen kallades ofta för ”himlalador” för de var sannerligen enkla.
Även om jag hade fått tillstånd att besöka detta missionshus, var det en konstig känsla att gå omkring i de olika rummen där tiden stått still länge.

Ett hus som en gång i tiden varit en samlingsplats för byns befolkning skulle jag kunna tänka mig, här har man säkert samlats för både kafferep och syföreningmöte.
Kanske har det hållits ett och annat husförhör….. jag har faktiskt ingen aning.

Hade det inte varit så kallt skulle jag nog kunnat tassa om kring i huset hur länge som helst, försiktigt slå mig ned på en bänk och fantisera om vilka människorna var som besökte och träffades i missionshuset.

Vems lilla jacka har hängt på den här hängaren och vem var han eller hon som spelade på orgeln.

Frågor jag kanske aldrig får svar på, men det gör inget det var bara spännande att få besöka huset.
Försiktigt stängde jag ytterdörren, vred om nyckeln och vände åter hemåt en erfarenhet rikare.

Kram Åse

Hammare och spik

Min berättelse börjar här 
Redan när jag cyklade hem i sommarnatten visste jag att jag hade fel, det fanns ingen rim och reson, har Anna bestämt sig för att driva igenom ett projekt så gör hon det.

Det statligt ägda bolaget bestämde sig för att sälja gården, den såldes och marken styckades av.
I min fantasi kan jag se Anna sittandes på huvudentréns trappa med plånboken i högsta hugg, resväskan packad med hammare och spik, redo att flytta in.

Riktigt så gick det inte till.
Men äntligen kunde Anna och hennes man Jimmy köpa sin älskade gård.
Det var nog i grevens tid för tanken har slagit mig vad hade gården varit i dag om inte Anna och Jimmy hade kommit till dess räddning. 

Sist jag var på besök renoverades det för fullt på ovanvåningen, det var otroligt spännande att få gå på upptäcktsfärd genom detta fantastisk vackra hus, känna husets glädje över att någon tagit hand om det och ger det sin ovillkorliga kärlek.

Snart är det dags för ett nytt besök hos min goda vän Anna, då är det dags för fika och massor av prat, en och annan ”spök” historia kommer säker också att ventileras för jag vet att Anna och hennes familj är inte ensamma om att husera på gården. Nästa vecka bär det av då ska jag och min kamera botanisera bland kakelugnar, vinklar och vrår.  Vill ni följa med…….

Kram Åse 

En skruv lös

Det är långt mellan gångerna som det skrivs något här.
I bland går musten ur en och så blev det när någon med en skruvlös bestämde sig för att hacka min externa hårddisk och ca 10.000 bilder gick upp i rök. 

Den där oroliga känslan i magen, var finns mina bilder och vem kan ha glädje av dem. 

Två dagar efter händelsen kommer det ett mail från ett företag som erbjuder sig att hjälpa till att återställa kraschade eller hackade hårdiskar. Vilket sammanträffande !

Första tanken var att både lägga kameran och skrivandet åt sidan, ledsen, besviken och till slut ordentligt arg. Men nej jag ska inte låta någon knäppgök slå mig på fingrarna, däremot har jag lärt mig att mina bilder ska sparas på mer än ett ställe.

Livet kan vara upp och ner men jag har min flock, min familj, mina vänner de som betyder allra mest för mig och det är faktiskt viktigare än 10.000 försvunna bilder. 

Kram Åse 

Söndag

Regn, hagel och sol i en salig blandning bjuds vi denna söndag, men inomhus låter jag våren blomstra.

Tulpanen, fick bli min modell för dagen.
  Även om vi i morgon stiger in i en ny vintermånad är det ljuvligt att låta lite vår kliva innanför dörrarna. 

För varje minut blir dagarna lite längre, lite ljusare och jag känner en längtan efter grönska och fågelkvitter.  Men tills dess njuter jag av krispiga tulpaner.

Önskar er en fin start på veckan.
Kram Åse 

32 dagar

32 dagar är det sedan jag skrev några ord här, 32 dagar är det sedan kameran fick jobba, orden har inte velat infinna sig och ögat har inte sett något som varit värt att fånga på bild. Lediga dagar har ägnats åt promenader i grå väder, funderingar och tankar, eller uppkrupen i soffan med en bok.
På bordet framför mig ligger Birgitta Segerbloms bok 100 samtal med Claes 

– Du är fortfarande kvar i det fysiska livet och jag är på andra sidan. Nu kan jag berätta vad som hände mig !
Boken kom till mig när jag behövde den som allra mest.

I morse när jag vaknade visade termometern minus 7,5 grad, inte tillräckligt kallt för att de ska frysa, men jag blandade i alla fall till lite såpbubblor och begav mig ut i den kalla krispiga morgonen. 

Blåste en bubbla och inom loppet av några sekunder ska allt ske, lägga ifrån mig pinnen, ta upp kameran, jaga ifatt bubblan, fokusera och knäppa av bilden innan bubblan är ett minne blott.

Den kommande veckan är vi lovade minus 11, då ska jag göra ett nytt försök och hoppas att jag kan fånga några frysta bubblor.

Önskar er en härlig lördag, njut av dagen för om morgondagen vet vi inget
Kram Åse