Gården

Den där gården, Igår berättade jag lite om vad som hände när vi bodde på gården, några blev nyfikna och ville veta lite mer och andra som tittar in tänker nog att den kvinnan har nog inte alla hönsen hemma. Men så här var det. I mitten av 70-talet köpte mina föräldrar gården, då hade det varit ett litet lantbruk under en del år, invändigt såg det ut precis som när det var fattighus, en lång korridor med många små rum där fattighjonen bodde, en stor matsal, kök och badrum. I badrummet fanns det faktiskt ett badkar, men badrummet var så litet att man hade gjort ett hål i väggen in till en liten tvättstuga för att det skulle få plats, så när de badade hade de kroppen i badrummet och fötterna i tvättstugan.      Mina föräldrar rev ut och renoverade så huset fick stora öppna ytor, vi hade inte bott där länge när min mor sa att det bor nog någon mer en vi här, ställer jag kaffekoppen för närma kanten på vasken är den flyttad när jag kommer hem, har jag lämnat en dörr öppen är den stängd, hunden vifftar på svansen till något som inte syns. jag minns att både jag och min far skrattade åt henne och tyckte hon var tokig. Åren gick och mina föräldrar sålde gården till oss. Skrattar först som skrattar sist men då började vi också märka att, jo vi hade nog en inneboende. Vår äldsta dotter som var en 7-8 år kunde komma på morgonkvisten och säga – Mamma tanten som bor hos oss får gärna vara här men jag tycker inte om att hon står och tittar på mig på nätterna.

Oftast stökade den här kvinnan mest omkring vid juletid, en jul hade jag alla julklapparna liggande på matsalsbordet, på kvällen var jag ensam hemma med yngsta dottern som låg och sov i våra sängar, när jag tittar in i matsalen ser jag någon som rör sig där inne och tror så klart att det är minstingen som vaknat och är nyfiken på julklapparna. Jag hoppar kvick som en vessla upp ur soffan och går in i rummet men ingen finns där, ni vet när känslan kommer över en att jag har nog somnat och drömt allt ihop, så går jag till köket för att fixa lite kaffe, ute ligger snön vit på marken och jag slår en blick ut genom fönstret, då står det en kvinna i lång kjol och schalett om håret i trädgården hon höjer handen och ser ut att vinka till mig och sen försvinner hon bort.

En sommar skulle min kusin vara barnvakt till våra tjejer och när vi på sen eftermiddagen kom hem var de ute i trädgården, då berättar kusinen att de hade varit ute nästan hela dagen för hon vågade inte gå in, för dörren till vinden hade gått upp, tvärdrag sa vi och stegade in i huset. Men dörren var omsorgsfullt stäng igen.

      Många gånger funderade vi på om vi kanske skulle be någon som är kunnig på just det här, att hjälpa henne över på andra sidan, men någonting har alltid sagt mig att hon ville inte ha den hjälpen, hon trivdes helt enkelt hos oss.  Så kom dagen då vi bestämde oss för att det var dags att sälja och göra något annat, en av de sista nätterna som vi sov på gården innan flyttlasset skulle gå hade jag ett långt samtal med henne, kände att jag var tvungen att tala om att hon aldrig hade stört oss, att vi aldrig varit rädda för henne och att det nog var dags för henne att få ro i själen och göra en resa dit hon faktiskt hörde hemma, där vi en dag kommer att ses igen.

Vad hon gjorde ? Det vet jag faktiskt inte men känslan säger mig att när vi flyttade så flyttade även hon.  

Många gånger har jag fått frågan var du aldrig rädd, nej jag var aldrig rädd, vad skulle jag vara rädd för, jag är skulle nog vara rädd om jag skulle bege mig in till någon storstad ensam på natten.

Ha en fin onsdagskväll.
Tjingeling !

Tro

Var och en har sin tro jag har min.

Innan vi flyttade in i vårt lilla gathus bodde vi på en hästgård byggd 1900. Gården hade en gång i tiden varit kommungård eller fattighus alltså ett ställe dit de fick flytta som inte kunde klara sig själv.I stallet där vi byggde foderkammare till våra hästar kunde man bara öppna dörren utifrån, för dit fick de flytta som blivit virriga eller senila. Maten skickade man in genom en öppningsbar lucka i väggen.

Under alla år som vi bodde på gården hade vi en kvinna boende tillsammans med oss, en kvinna i vadlång klänning och schalett om huvudet, massor av hyss hittade hon på men hon visade också när hon tyckte att något inte passade henne. Under många år hade vi julgranen stående i stora salen men så bestämde vi en jul att granen fick flytta in där vi hade Tv.n för där kunde vi njuta lite mer av den. En kväll satt vi hela familjen samlade och tittade på Tv då lyfte granen, och ”någon” släppte den i golvet så belysningen blinkade och julgrankulor for över golvet, nästa morgon flyttade vi tillbaka granen in i salen. Så blev det lugnt igen.

Vid ett annat tillfälle hade jag mina arbetskamrater hemma på middag, givetvis började vi prata om vår inneboende, eller kanske var det så att denna kvinna ansåg att vi var inneboende hos henne. Då berättar en av tjejerna att hon trodde inte på det ”övernaturliga”, ovanför bordet hade jag en ljuskrona med levande ljus, hon hade inte avslutat meningen förrän ljusen släcktes ett efter ett för att därefter tändas igen. Då reste hon sig och sa nu åker jag hem !

I den lokala dagstidningen stod det en dag att läsa: 
För 100 år sedan.

En 20-årig flicka som sistlidna 24 oktober tog tjenst i Hemmesdynde socken har återkommit till Skivarp i den sorliga belägenheten att hon är sinnesjuk. Då någon plats på hospital ej finns forslades hon lille julafton till fattiggården Öredal.

Kan det kanske vara hon som inte ville lämna gården, berättelser har jag många om vad denna kvinna hittade på under de år vi levde tillsammans, men det tar vi en annan dag.

Min tro är att de som lämnat oss finns fortfarande på ett eller annat vis ibland oss.
Vilken tro har du ?