Är jag kvar i Båstad ?

Jag fick en fråga om jag fortfarande var kvar i Båstad och badade i Kattegatt, men jag är hemma på sydkusten sedan länge. Men min kamera hamnade på kamerahuset för rengöring och utan bilder är bloggen inte jag, ur bilderna kommer orden som bildar texten. 

En grå torsdag i februari och knoppen och kroppen krävde lite egentid, min färd gick till Svaneholms slott. 

SONY DSC

Att bara vandra omkring planlöst, filosofera i min egen lilla värld och njuta av den vackra omgivning, det är då jag tankar nya energier.

SONY DSC

SONY DSC

 Rutger Macklean, mannen med det skotskt klingande namnet, han som själv ansåg sig ful med sin höknäsa . Han vakar fortfarande över sina domäner. Här var jordarna utarmade när han skulle ta sitt arv i besittning, bönderna hade sin mark uppdelad på kanske 50 olika ställen, små smala tegar. Med sig hade han djärva ideér, han delade upp jorden i olika hemman och placerade en bonde i varje. Han ville ge marken en ny själ. Jag skulle vilja slå mig ned i någon av slottets salar och höra hans berättelse om hur det var att vara herreman på slottet. 

SONY DSC

Alldeles ensam var jag inte om att njuta av den vackra omgivningen, kanske fantiserar mannen sittandes på stocken också om hur det var på Rutger Mackelans tid, hur var det att bo på Svaneholms slott, är det sant som man säger att den vita frun spökar på slottet, stämmer det  verkligen att den vita jättekaninen ska ha synts vid två tillfällen och syns den en tredje gång kommer Svaneholm att sjunka under marken, det hade varit synd på denna vackra byggnad.

Kram Åse 

söndagsslott

Vi for på förmiddagen till vackra Svaneholm jag och Ruby Rose för där arrangerade Sydskånska kennelklubben lite hundskoj. Det startade med utställningsträning och lite information om vad man bör tänka på när man ska ställa ut sin hund, intressant och under trevliga former. Så var det fika paus och då valde Ruby och jag att fara hem igen, solen gassade, för matten var det ljuvligt skönt men att vara hund i solen var kanske inte riktigt lika lockande. Och visst ska det erkännas att hemma väntade solstolen och i den njuter man gärna denna ljuvliga augusti söndag.

Herr Macklean han sitter där i parken år ut och år in, måste vara tråkigt i längden.