Dimma

Tidig morgon och dimman ligger fortfarande tät, då tassar vi iväg  jag och min fyrbenta kompis.
Hav och land möts i en trolsk symbios den fyrbenta vännen snusar omkring på för oss båda okänd mark, vårt enda sällskap är måsar och ålakrågor eller skarvar som det heter på svenska.
Spindelväven är fyllda av dagg som ett litet konstverk vävt av en liten krabat som jag egentligen inte tycker om.
Jag sjunger glatt och högt på en melodi av Gyllene Tider för det är ju bara jag och den fyrbenta vännen som är vakna.
Men så plötsligt tränger solen igenom, dimman skingras och jag upptäcker att vi är inte ensamma på stranden, det är då det är dags att återvända till bobilen där väntar nybryggt kaffe i solen. 

Allt gott !
Åse

 

Rullade hemåt

Vi lämnade Orust och tanken var att bobilen skulle få rulla till Sydkusten, men sol och blå himmel fick oss att stanna i Halland och Haverdal.

Här gjorde vi inte många knop, promenerade längs nästan öde strand, läste och bara slappade. Inga sensationer men det är gott nog, man behöver inte så mycket mer.

Vi steg in i september och vi besteg Hallandsåsen under vår färd mot sydligare breddgrader.  I mitt huvud snurrade tankarna, hur blir hösten och vintern, då vi kanske ska dras med regn, rusk ,skånsk vinter och Covid 19.   

Skrev jag att det inte hände några större senstationer ……
Jo en lite sensation hände ju faktiskt. 

I ställer för att sätta mig i högerstolen, klev jag in farkosten på darriga ben och med en viss hjärtklappning, satte mig likt en flygkapten i vänsterstolen, trampade ned kopplingen, vred om startnyckeln och i med ettansväxel, iväg rullade vi.
Dock hade jag ingen kaptensmössa på huvudet.

Kvinnor kan ….

Allt gott
Åse

Semester, Hemester, Swemester

Juli försvann och det tackar jag för, vi blev aldrig vänner. 
Däremot känner jag att augusti kommer nog att bli en kär vän om hon fortsätter bjuda oss på härligt varma och sköna dagar.
Bobilen packades för en ny tur och första stopp blev vid Osbysjön. Vackert, gemytligt, lugnt och skönt.

När man väl är på plats är det en del att mecka med, bilen ska stå i våg, för vem vill somna på huvudkudden och vakna i benänden. Markis och utemöbler ska fram, ström ska kopplas in. Sen är man redo att bara slå sig ned och njuta.

Just då när man sjunker ned i solstolen då börjar lilla hunden se krasslig ut och ett veterinärbesök kändes nödvändigt. Hur enkelt är det att transportera sig i en 8 meter lång farkost till Osby city, inte enkelt alls…… 
En taxi fick helt enkelt tillkallas, iväg for vi med en chaufför som talade om att han var minsann 74 år, hade käppen i passagerarsätet  och var den enda taxichauffören i hela kommunen.
Bilen höll konstant
30 km/timmen men fram kom vi, lilla hunden pysslades om av en trevlig veterinär medan vår chaufför väntade utanför redo att transportera oss tillbaka till bobilen, men först frågade han om vi kanske ville ha en sightseeing tur i Osby det ingick i priset
– det tackade vi nej till. 

Vi avnjöt några sköna dagar vid Osbysjön innan vi styrde bobilen vidare mot Blekinge och Valjeviken. 

Valje naturreservat med ängar, hagar, lövskogslundar och havet som närmsta granne, som gjort för sköna promenader för både två och fyrbenta.
Stora stenblock som en gång rullats under inlandsisen ligger utslängda i naturen, runda vackra former beklädda av mossa som om de precis som en träbit blivit slipade av ett sandpapper.
Vi går, någon cyklar det är njutningen av här och nu som är det viktigaste,
oavsett hur vi tar oss fram.

Allt Gott !
Åse

Bullerbyn

Vi lämnade Getesjön och rullade vidare i vårt hus på hjul, ny miljö och ny sjö. Vatten är viktigt.  Inte för att jag tänkt mig att bada, för bada gör man bara om det är minst 25 grader. Och vem vet, kanske gammelgäddan ligger där på lur……….
Men jag vill gärna njuta av vatten på håll.
Nu blir det några nätter på camping, det är inte bara en dans på rosor att bo i hus på hjul, framför allt inte när man är glada amatörer. 
Mängder av knappar och spakar att hålla rätt på, gas och el, fylla på färskvatten, tömma gråvatten, och så var det de där med toaletten, vi drog sticka om vem som ska bli toalettchef ?  Lotten föll på mig och jag fick en ny titel att lägga till mitt CV. 

Att få somna till det här är ljuvligt, sover gör man som en prinsessa. Vaknar gör man när kroppen och knoppen känner sig redo.
När det första morgonkaffet landat där det hör hemma är det bara att trycka ned en keps på huvudknoppen, för vem bryr sig om jag är snygg i håret, kanske min frisör men hon är ju inte här och grannen kommer jag förmodligen aldrig mer att träffa.
Kopplar hunden och ge mig  iväg på  morgonpromenad.

Vad som väntar runt hörnet vet jag inte, men en sak vet jag, de småländska gärdsgårdarna är ljuvliga, lite vinda, sneda och nötta av naturensgång.
Så hamnar jag mitt i Bullerbyn och barndomsminnena virvlar runt i huvudknoppen.
Är det Mellangården där Lisa bor med sina bröder Lasse och Olle, eller kanske Norrgården där Britta och Anna bor eller varför inte Sörgården där Olle bor med sin lillasyster Kerstin.
Bullerbyn ligger egentligen i Sevedstorp och det är ju inte där jag är, men jag lägger i alla fall en liten lapp i brevlådan med en glad gubbe och en önskan om en fortsatt fin dag.
Allt gott !
Åse

 

 

 

Betong och rost

Ett stenkast hemifrån…… kanske inte riktigt , men 30 minuter med bil då hamnade jag i en liten by som heter Gärsnäs. Att där fanns en f.d saftstation hade jag ingen aning om.
Så hittade jag lite läckra bilder hos KulTur i natur 
och bestämde mig för att dit måste jag. Valet av dag var kanske inte den bästa med blå himmel, stålande sol och 28 grader. 

Med traktor och vagn kom betlassen körande genom den lilla by där jag är uppvuxen för att lämna sin skörd till Skivarps Sockerbruk.
Många gånger har jag stått där på bryggan och sett betorna försvinna ned i tvättrännorna. 

Att besöka saftstationen i Gärsnäs kändes spännande. Det som en gång var en filial till sockerbruken.

1966 slutade myllret av traktorer och en epok gick i graven.

Idag är det tyst och stilla, naturen har börjat ta tillbaka det som vi en gång lånat,
som ett monument tronar den och påminner om det som en gång varit. 

Den ruffiga betongen mitt bland den grönskande sommaren fascinerar mig.
Det är alltid betraktarens öga som får sätta betyget, men sett med mina ögon så är det vackert.

Sådan är jag.
Allt Gott !
Åse 

små snabba fötter

Blå himmel, solen lyser som en stor gul lampa, gräset är frodigt och vinden ljum. Det är ljuvligt juniväder och på små snabba fötter rusar de rakt in i sommargrönskan.
Glada ungar är lyckliga ungar och lyckliga ungar får mitt hjärta att svämma över av välmående.
Medan de små snabba fötterna hoppar och skuttar följer jag och kameran efter lite på avstånd det går inte att bry sig om skuggor och motljus för de små snabba fötterna springer fort längs slingriga skogsvägar.
Så plötsligt hittar man något på marken, något som bara kan ses med småbarns ögon, något man måste undersöka, länge och noga.

Sommar, och busiga trollungar livet kan inte bli så mycket bättre.

Allt Gott ! 
Åse 

 

 

Vårhallen

När världen är upp och ned och fram och bak och inget är som vanligt, händerna är torra som fnöske och har nog aldrig blivit så mycket och noggrant tvättade någonsin.

Det är då huvudknoppen säger nu packar vi resväskan och åker till Mallorca, släng ner bikinin, solkräm och ett glatt humör så ger vi oss iväg.  Då vaknar det sunda förnuftet och talar om att de går ju inte, nu får du lugna ner dig, stuva in man, hund och kamera i bilen och njut av det du har närma.
– Så fick det bli…….

Strax norr om Simrishamn ligger den minst sagt klippiga Vårhallen insprängd i den Österlenska sandstranden.
Tidig vår huserar öringfiskarna här och fram emot sommaren byts de ut mot lättklädda familjer och välfyllda picknick korgar.
En plats på Himlajorden en plätt av änglamark.
Vårhallarna är helt enkelt berggrunden som spolats ren av vågorna,
En fridfull stämning med naturen i centrum.

Allt Gott !
Åse

 

När konstnären är okänd

För en tag sedan hörde jag talas om en plats med läckra graffitimålningar.
Som jag har farit runt och letat.
Så mycket visste jag att de skulle finnas vid en f.d skjutbana, jag kan villigt erkänna att jag har besökt en och annan utan resultat, lika besviken varje gång. 

Men plötsligt händer det, precis när jag tänkte ge upp och vända bilen hemåt ser jag något i ögonvrån. Där mitt i skogen hittade jag de mest formidabla konstverk.
Vilken lycka !

Graffitin började utvecklas i USA på 1970 talet, uppförda i de offentliga rummen på väggar, murar och tåg. En del kallar det klotter andra kallar det konst.
Där mitt i skogen på en betongvägg stoltserar de på rad, lite gömda och kanske bortglömda.
Alla har de en ”tag” eller sprejsignatur, jag blir i alla fall nyfiken, vilka är de konstnärerna och vad vill de säga med sina alster.
Någon har målat och faktiskt lagt ner sin energi och själ för att skapa en bild, precis som alla konstnärer gör.
Jag botaniserar kliver närma tar några steg tillbaka, vänder bort blicken tittar igen.
Jo man upptäcker någon ny liten detalj hela tiden.

Nu vet jag ju var de finns, så jag tror minsann att jag ska ta mig en tur dit igen någon annan dag, titta på dem lite med båda ögonen lite med bara vänster öga och lite med enbart höger öga, mest för att jag tycker det är ett jäkligt kul konstgalleri mitt i skogen.

Allt gott !
Åse 

 

 

mitt marco objektiv och jag

Vi kommer inte riktigt överens mitt macro objektiv och jag, eller …..jag förstår mig inte riktigt på honom. Jo, jag har bestämt mig för att det är en han, för vi är lite som kvinnor från Venus och män från Mars eller Yin och Jang. 

Han har så många knappar och inställningar som jag inte förstår mig på, jag vrider lite här och trycker lite där utan att riktigt veta vad jag gör.

Bästa stället för oss att umgås på är just nu utomhus där det knoppas och har börjat blomma, jag stryker honom medhårs och talar om att vi nog kommer att bli vänner en dag, även om det kanske tar sin lilla tid.

Jag märker att han skrattar lite bakom min rygg och tänker du borde nog gå en kurs.
Men om 8 bilder av si så där 150 är något så när då tror jag att vi är på god väg.

Jag ger inte upp, vi kämpar vidare och en dag ska vi bli ett bra par, men innan dess ska jag gå en online kurs.

 

Allt Gott !
Åse

 

 

Koskräck !!!!

Det finns två saker som jag är riktigt rädd för, spindlar och kor. 
Spindlar för de dyker upp när man minst anar, springer fort in i nån vrå och dyker upp igen på nån ny plats. 
Så var det då kor, med de snällaste och vackraste ögonen, men med en räv bak varje öra. 


Så länge det finns ett staket mellan oss stannar jag gärna till, tittar och pratar lite med dem men skulle någon be mig följa med in i kohagen är jag övertygad om att alla kossorna skulle tänka – henne ska vi ta.

Alla har vi väl våra demoner mina är kor och spindlar.
Men nog är de söta – korna alltså !

Allt gott !
Åse