Vid en liten fiskehamn

Vid en liten fiskehamn, fanns en liten restaurang………..

Nästan samtidigt som hantverkarna satte släggan i vårt golv, vaknade jag upp i mina barndomstrakter. 

DSC_0121

Att i gryningen stiga ut genom ytterdörren, höra havet som brusar och känna vinden i ansiktet är en euforisk känsla. Här ska jag i nästan två veckor få njuta barndomsminnen, botanisera bland fiskehoddorna och gå långa promenader längs havet.

DSC_0124

Det lilla huset som vi flyttat in i var en gång i tiden en liten restaurang och kiosk, här stod tant Helga bakom disken, en lite barsk rund kvinna med grått hår och förkläde med bröstlapp, jag minns hur det vattnades i munnen när man kände doften av grillad korv,  hemlagad potatismos gjord på pantofflor odlade på en gård i närheten och tillagad med kärlek, mjölk och mycket smör. När jag blev lite äldre byttes den stekta korven ut mot stekt sill som serverades med lingon och stek lök. När vi ätit upp bjöd hon alltid oss ungar på nån liten godsak. Hade man turen att få en salt fisk var lyckan fullständig, men välja fick man inte.
Mätta, glada och lite rundare om magen galopperade vi ofta i väg till Kjellsbacke för att klättra i träd och hitta på ett och annat bus.
Dit ska jag nog ta mig en promenad idag.

08122015-DSC_011008122015-DSC_0106Ha en 
fortsatt fin dag.
Kram Åse 

LÅT TANKEN VAKNA OCH SJÄLEN NJUTA

Ett tegeltempel

Här jobbade flera hundra personer när det förra seklet var ungt, 1960 spolades den sista betan på Skivarps sockerbruk. Rationalisering och effektivisering förvandlade bruket till ett monument över en tid som flytt För någon vecka sedan gick byggnaden upp i rök.
Nu är den vackra rödteglade byggnaden ett minne blott.

15082015-DSC_0170Här arbetade min morfar och jag minns när jag som liten flicka följde med honom upp på bryggan dit bönderna en gång i tiden kört med traktor och vagn för att låta sina betor försvinna ned i tvättrännorna.  Med min lilla hand placerad i hans gjorde jag hoppsasteg och lyssnade storögt när han berättade hur det var att arbeta på sockerbruket, hur betor blev till socker.

15082015-DSC_0162Idag åkte jag hem till den lilla byn där jag vuxit upp, för att se förödelsen med egna ögon, blicka tillbaka, minnas hur det såg ut när jag växte upp.

15082015-DSC_0160

Resterna av den vackra rödteglade byggnaden såg sorgsen ut som om den ville ta farväl och säga kom ihåg mig, kom ihåg hur betor blir till socker !
15082015-DSC_016515082015-DSC_017715082015-DSC_0185 15082015-DSC_018815082015-DSC_019515082015-DSC_0199Må väl
Kram Åse

 

Är jag kvar i Båstad ?

Jag fick en fråga om jag fortfarande var kvar i Båstad och badade i Kattegatt, men jag är hemma på sydkusten sedan länge. Men min kamera hamnade på kamerahuset för rengöring och utan bilder är bloggen inte jag, ur bilderna kommer orden som bildar texten. 

En grå torsdag i februari och knoppen och kroppen krävde lite egentid, min färd gick till Svaneholms slott. 

SONY DSC

Att bara vandra omkring planlöst, filosofera i min egen lilla värld och njuta av den vackra omgivning, det är då jag tankar nya energier.

SONY DSC

SONY DSC

 Rutger Macklean, mannen med det skotskt klingande namnet, han som själv ansåg sig ful med sin höknäsa . Han vakar fortfarande över sina domäner. Här var jordarna utarmade när han skulle ta sitt arv i besittning, bönderna hade sin mark uppdelad på kanske 50 olika ställen, små smala tegar. Med sig hade han djärva ideér, han delade upp jorden i olika hemman och placerade en bonde i varje. Han ville ge marken en ny själ. Jag skulle vilja slå mig ned i någon av slottets salar och höra hans berättelse om hur det var att vara herreman på slottet. 

SONY DSC

Alldeles ensam var jag inte om att njuta av den vackra omgivningen, kanske fantiserar mannen sittandes på stocken också om hur det var på Rutger Mackelans tid, hur var det att bo på Svaneholms slott, är det sant som man säger att den vita frun spökar på slottet, stämmer det  verkligen att den vita jättekaninen ska ha synts vid två tillfällen och syns den en tredje gång kommer Svaneholm att sjunka under marken, det hade varit synd på denna vackra byggnad.

Kram Åse 

minst sagt turbulent

Julafton försvann en liten hund i skogen vid Svaneholmsslott i Skurups Kommun, en 7 årig tik vid namn Snuttan, en liten Cairnterrier/Borderterrier korsning. Många var vi som slöt upp och hjälptes åt att leta, eftersom hon var kopplad med flexikoppel  var vi alla väl medvetna om att hon förmodligen trasslat in sig och fastnat i skogen. Från morgon till kväll har fantastiska människor med eller utan hund hjälpt till att söka.

När jag i morse begav mig mot skogen visste jag i mitt inre att hittar vi henne inte idag är det nog snart försent, 6 dagar utan mat och kanske utan tillgång till vatten är lång tid för en  liten hund även om de klarar mycket. Över stock och sten, vattendrag och skog letade vi och hela tiden hade vi klockan emot oss. Tiden tickade på alldeles för fort. Den där klumpen i magen död eller levande vi MÅSTE hitta henne.

 Med lera upp till öronen klättrade vi över och under omkull fallna träd, lyfte på stock och sten.

Så vid ett vägskäl ville lilla Snuttans syster inte gå dit vi tänkt oss så hon fick bli vår ledare och då precis i det ögonblicket hörde vi ett gnällande och där var hon, livs levande satt hon intrasslad med sitt koppel, glad att se sin syster och sin husse. Efter sex dagars letande fanns hon där som den allra finaste nyårspresenten. Det fälldes många tårar och det kramades till både höger och vänster, vi lyckades ! Efter ett besök hos veterinären vilar hon nu ut hos sin husse, förmodligen omedveten om vilken turbulens hos åsamkat.

1511284_646748128696601_96601685_n

1545965_710206455659060_1130689391_n

Ett lyckligt slut.
Var rädda om varandra

Kram Åse