Hammare och spik

Min berättelse börjar här 
Redan när jag cyklade hem i sommarnatten visste jag att jag hade fel, det fanns ingen rim och reson, har Anna bestämt sig för att driva igenom ett projekt så gör hon det.

Det statligt ägda bolaget bestämde sig för att sälja gården, den såldes och marken styckades av.
I min fantasi kan jag se Anna sittandes på huvudentréns trappa med plånboken i högsta hugg, resväskan packad med hammare och spik, redo att flytta in.

Riktigt så gick det inte till.
Men äntligen kunde Anna och hennes man Jimmy köpa sin älskade gård.
Det var nog i grevens tid för tanken har slagit mig vad hade gården varit i dag om inte Anna och Jimmy hade kommit till dess räddning. 

1452176362437

Sist jag var på besök renoverades det för fullt på ovanvåningen, det var otroligt spännande att få gå på upptäcktsfärd genom detta fantastisk vackra hus, känna husets glädje över att någon tagit hand om det och ger det sin ovillkorliga kärlek.

1459887156252Snart är det dags för ett nytt besök hos min goda vän Anna, då är det dags för fika och massor av prat, en och annan ”spök” historia kommer säker också att ventileras för jag vet att Anna och hennes familj är inte ensamma om att husera på gården. Nästa vecka bär det av då ska jag och min kamera botanisera bland kakelugnar, vinklar och vrår.  Vill ni följa med…….

Kram Åse 


Kvinnan bakom

För ett tag sedan fick jag en fråga. Vem är du kvinnan bakom denna bloggen, jag hittar ingen presentation ? Du som frågade har så rätt här finns ingen presentation av den anledningen att jag administrerar en hemsida som också har en wordpress blogg och när jag lägger in en widget så hamnar den även där och de blir ju tokigt för den sidan är ju inte min. Men nog om det. 

Vem är då kvinnan bakom denna blogg ?

   Hej här har ni mig, Åse en kvinna mitt i livet, där åldern inte har någon betydelse för det är bara en siffra. Jag är maka till en härlig man som är min soulmate, mamma till två fina döttrar som båda är utflugna och står på egna stadiga ben här på vår vackra moderjord. Glad hundägare är jag också till Axl och Ruby Rose två skäggiga schnauzers som precis som sin matte älskar att vara ute i skog och mark. Dagtid måndag till onsdag hittar man mig på ett litet hotell vid havet, min härliga arbetsplats där min uppgift är marknadsföring och försäljning.

Jag är född med ett sju helvetes humör som med åren har slipats av och kanterna har rundats till och blivit mjukare, men jag har oxå en stor portion humor och lätt för skratt. Jag har en tro på det som många kallar övernaturligt och spöken, andlighet och den aura vi alla har omkring hos fascinerar mig. På mitt sängbord finns det alltid en bok till hands.  

Erkänner att jag är ganska rastlös och trivs allra bäst med att vara i farten, ha familjen och härliga vänner omkring mig och när jag är i farten så är oftast min kamera i farten för där jag är där är min kamera, för den är en mycket god och kär vän.

Reser gör vi så fort tillfälle ges, gärna till värmen  eller någon storstad. Resa är att leva lite mer oavsett vart det bär.

Så där – sån är jag !
Till alla er som tittar in här i min lilla vrå säger jag tack, era kommentarer förgyller dagen.

Ha en fin onsdag.
Tjingeling !  

 

    

Gården

Den där gården, Igår berättade jag lite om vad som hände när vi bodde på gården, några blev nyfikna och ville veta lite mer och andra som tittar in tänker nog att den kvinnan har nog inte alla hönsen hemma. Men så här var det. I mitten av 70-talet köpte mina föräldrar gården, då hade det varit ett litet lantbruk under en del år, invändigt såg det ut precis som när det var fattighus, en lång korridor med många små rum där fattighjonen bodde, en stor matsal, kök och badrum. I badrummet fanns det faktiskt ett badkar, men badrummet var så litet att man hade gjort ett hål i väggen in till en liten tvättstuga för att det skulle få plats, så när de badade hade de kroppen i badrummet och fötterna i tvättstugan.      Mina föräldrar rev ut och renoverade så huset fick stora öppna ytor, vi hade inte bott där länge när min mor sa att det bor nog någon mer en vi här, ställer jag kaffekoppen för närma kanten på vasken är den flyttad när jag kommer hem, har jag lämnat en dörr öppen är den stängd, hunden vifftar på svansen till något som inte syns. jag minns att både jag och min far skrattade åt henne och tyckte hon var tokig. Åren gick och mina föräldrar sålde gården till oss. Skrattar först som skrattar sist men då började vi också märka att, jo vi hade nog en inneboende. Vår äldsta dotter som var en 7-8 år kunde komma på morgonkvisten och säga – Mamma tanten som bor hos oss får gärna vara här men jag tycker inte om att hon står och tittar på mig på nätterna.

Oftast stökade den här kvinnan mest omkring vid juletid, en jul hade jag alla julklapparna liggande på matsalsbordet, på kvällen var jag ensam hemma med yngsta dottern som låg och sov i våra sängar, när jag tittar in i matsalen ser jag någon som rör sig där inne och tror så klart att det är minstingen som vaknat och är nyfiken på julklapparna. Jag hoppar kvick som en vessla upp ur soffan och går in i rummet men ingen finns där, ni vet när känslan kommer över en att jag har nog somnat och drömt allt ihop, så går jag till köket för att fixa lite kaffe, ute ligger snön vit på marken och jag slår en blick ut genom fönstret, då står det en kvinna i lång kjol och schalett om håret i trädgården hon höjer handen och ser ut att vinka till mig och sen försvinner hon bort.

En sommar skulle min kusin vara barnvakt till våra tjejer och när vi på sen eftermiddagen kom hem var de ute i trädgården, då berättar kusinen att de hade varit ute nästan hela dagen för hon vågade inte gå in, för dörren till vinden hade gått upp, tvärdrag sa vi och stegade in i huset. Men dörren var omsorgsfullt stäng igen.

      Många gånger funderade vi på om vi kanske skulle be någon som är kunnig på just det här, att hjälpa henne över på andra sidan, men någonting har alltid sagt mig att hon ville inte ha den hjälpen, hon trivdes helt enkelt hos oss.  Så kom dagen då vi bestämde oss för att det var dags att sälja och göra något annat, en av de sista nätterna som vi sov på gården innan flyttlasset skulle gå hade jag ett långt samtal med henne, kände att jag var tvungen att tala om att hon aldrig hade stört oss, att vi aldrig varit rädda för henne och att det nog var dags för henne att få ro i själen och göra en resa dit hon faktiskt hörde hemma, där vi en dag kommer att ses igen.

Vad hon gjorde ? Det vet jag faktiskt inte men känslan säger mig att när vi flyttade så flyttade även hon.  

Många gånger har jag fått frågan var du aldrig rädd, nej jag var aldrig rädd, vad skulle jag vara rädd för, jag är skulle nog vara rädd om jag skulle bege mig in till någon storstad ensam på natten.

Ha en fin onsdagskväll.
Tjingeling !