De där små

Medan andra drar till stranden tillsammans med picknickkorg och brassestol tar vi oss med bil några mil hemifrån. För där går de allra vackraste djuren och betar. Stona tillsammans med sina fölungar. Trygga mödrar som håller ett vakande öga på sin små. 

04082015-DSC_0020

Om jag får bli en häst i mitt nästa liv, då är det där jag vill tillbringa sommaren, omgiven av den skånska slätten, sjö och skog. 

04082015-DSC_0032

Nyfiket studerar de oss medan de samtidigt håller redan på var de har sin mamma. 

04082015-DSC_0034

Precis så som småbarn ska vara när de har roligt är de smutsiga och toviga innan den lurviga föl pälsen ramlar av. De långa benen är inte lätt att hålla reda på.
Ljuvliga och alldeles bedårande söta.

04082015-DSC_0035

Ha en fortsatt härlig dag.
Kram Åse 

När livet

När livet kommer emellan och allting annat känns oviktigt, lusten försvinner och skrivkrampen tar vid, det finns inga ord att sätta på pränt. Men så ser man ett ljus i mörkret oroskänslan börjar mattas av och en liten längtan efter livet i bokstavslandet börjar sakta infinna sig igen.

En grå novembersöndag trampar jag i stövlarna, klär mig i varmaste jackan för att under någon timma ställa mig mitt i manegen. 

SONY DSC

Det finns nog inget som kan bli så råkallt som ett ridhus, men det gör inget för jag njuter av varje sekund, trampar lite på stället för att hålla värmen. Känner hur underlaget vibrerar av hästhovar i galopp, hör frustandet och ser samspelet mellan människa och djur.  En dialog där inga ord behövs. Hur den lilla människan och det stora kraftfulla djuret är i total harmoni. Få stryka handflatan över den varma och fuktiga hästhalsen, tack för att jag fick följa med och få le hela vägen hem. 

Då gör det inget att novembersöndagen är grå, att vinden viner och solen lyser med sin frånvaro, för inombords där skiner solen och värmer mitt hjärta.  

SONY DSC

SONY DSC

Åse 

Hö och halm

Solen glittrar i Östersjön och jag glömmer både tid och rum. Tar några djupa andetag och känner doften av hö och halm, stryker handen över en mjuk mule och lågmält gnäggar hon i mitt öra och jag är i sjunde himlen.

SONY DSC

Den blanka pälsen, de vänliga ögonen och där i gröngräset sitter jag och bara njuter av att höra hovarnas tramp. 6 juni Sveriges nationaldag mycket bättre än så här kunde den inte blivit.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Ha en härlig kväll.
Kram Åse 

E65

Europaväg 65 startar i Malmö och slutar i Grekland även om det innebär en liten båttur över Östersjön. 

Åker man från Ystad mot Malmö är det en förfärligt tråkig vägsträcka men ibland är det ett måste att köra just den sträckan, som idag. När jag satt där i bilen kom jag att tänka på att på 90-talet då hette vägen  E 14. Så fladdrade tankarna iväg…..

blaa

En tidig majmorgon 1990 föddes det ett hingstföl hos oss, en långbent sak som inte var speciellt fager, på sina rangliga ben försökte han resa sig för att dia, hela tiden misslyckades han och föll som ett korthus, de första dygnen steg vi upp var tredje timme för att stötta den långbente krabaten tills han samlat egna krafter och klarade av uppgiften själv. 

Han var som sagt inte vacker men en väldigt snäll unge, äldsta dottern som då var 5 år gammal stod en dag och tittade på fölungen där han på sina långa vingliga ben försökte nå ned till marken för att smaka på det gröna gräset. Så tittar hon på mig och frågar – mamma vad ska han heta ? Mitt svar blev, ja du jag vet inte vad tycker du ? 

Då svarar hon, döp honom E 14 han är ju både lång och ful.
Nu blev det inte så för hans namn blev Chopin och tur var väl det för som 5-åring var han en en ståtlig herre som mätte 182 cm över manken.
Plötsligt där på E 65 fick jag mig ett gott skratt och sträckan var inte så trist längre. 

En liten anekdot så här på måndagseftermiddag.
Kram Åse 

I Galopp

Havet på vår ena sida och de vackra Skånska landskapen på den andra, landskapet där det för några veckor sedan vajade råg, havre och korn. Idag har lantbrukarna bråttom med sin skörd, fälten har övergått i stubb. Halmen ska samlas ihop och pressas till balar som sedan ska användas till bäddar i djurstallarna. Kvar blir stubbåkrarna.

De härliga fälten som jag längtade efter på den tiden då jag spenderade mer tid på hästryggen än på marken.

DSC08424

Att en tidig morgon komma ut i stallet, känna doften av häst, mötas av godmorgon gnäggandet, få sitta upp i sadeln och ge sig ut på fälten, att under sig ha en frustande och stampande häst som redan innan vi kommit iväg visste vad som komma skulle. Rikta ögonen mellan hästens öron och låta en lugn galopp öka till fullfart, känna vinden i ansiktet och höra hovarna dundra mot marken. 

bak 

Hålla tummarna för att inte en fasan eller hare skulle komma i vår väg, att den ystra damen inte bestämt sig för att jag skulle göra en luftfärd och få gå hem….. det hände och ibland kan jag sakna det. 

Ha en fortsatt fin dag denna soliga onsdag.
Kram Åse 

Hästarna

Johanna som bjuder på fantastisk vackra bilder och Cornelia som även hon visar vackra bilder och som kan plocka blåbär runt knuten var nyfikna på mitt hästliv och visst kan jag berätta.

När jag var så där en tio år ville jag börja rida men mina föräldrar som varken hade hästintresse eller någon erfarenhet av hästar tyckte något annat, så jag började faktiskt rida i smyg, den bubblan sprack så klart men då fick jag lov fortsätta, så gick det några år jag levde i stallet, åkte till England/Cornwall en månad på ridläger och väl hemma igen började tjatet om egen häst, jag följde min far tätt i spåren och pratade bara häst och hur underbart det skulle vara att ha en egen. Till slut tröttande han och gav mig ett ultimatum, skulle jag ha häst fick jag själv jobba ihop en del av pengarna, potatisplockning föll på min lott, hos en argsint bonde kröp jag på potatisåkern och plockade och plockade och plockade, tills jag fullföljt min del av avtalet och min första häst kunde inhandlas.

Sambré en 3-årig valack av rasen svenskt halvblod, en fantastiskt flott kille med de mest underbara gångarter och med honom startade jag min tävlingskarriär, men nu var det så att jag blev hoppryttare och var det nått han inte kunde så var det att hoppa, han var den ultimata dressyrhästen, älskade att visa upp sig och vart vi kom fick jag höra hur snygg han var och vilka gångarter han hade, men vad hjälpte det, problemet var att jag trivdes inte i dressyrsadeln och inte i frackrock, vita handskar och hatt. Vi kämpade tillsammans tills han var 7 år gammal,  åtskilliga vattengravar har jag doppat näsan i, Sambré lämnade banan med högt huvud medan jag tog simborgarmärket, nu hade även min mamma fått smak på det här med att rida, så till henne köptes Trofé ett litet sto som inte mätte meran 152 cm i mankhöjd , jag red in henne och ganska snart upptäckte vi vilken hopptalang hon var.

I samma veva fick vi en telefonsamtal från en godvän till familjen att han hade Schweizare på besök och de var intresserade av att köpa Sambré och så fick det bli Sambré flyttade till Schweiz och fick där göra det han var bäst på, tävla i den högre skolan i Dressyr. 

       Lilla Trofé blev i stället min tävlingshäst och tillsammans med henne skördade jag framgång på tävlingsbanorna hon var ärlig, snabb och fantastisk. Folk skakade på huvudet och sa henne kommer du aldrig att få nån framgång med hon är för liten, och jag svarade ni ska få se. Tävling efter tävling klättrade vi i klasserna så var det dags att debutera i en 1.30m klass det var höga och breda hinder som lilla jag och min lilla häst skulle hoppa över, jag kan förnimma känslan i magen när det var banvandring, hur i hela världen ska vi ta oss runt och över dessa jätte stora hinder hon och jag. Vann gjorde Rolf-Göran Bengtsson som representerade Sverige i OS, men jag och min lilla häst tog hem 2:a placeringen. Det var en fantastisk känsla att få rida ärevarv med vad jag inte visste då en av världens duktigaste ryttare..

Åren gick och vi två var ett vi hade så mycket roligt tillsammans, vi bestämde oss för att hon skulle få ett föl och hon blev med tiden både mamma och mormor, tillsammans med hennes dotter och dotterdotter fortsatte jag min resa på tävlingsbanorna i vårt avlånga land.

Men nu avlutar vi för idag så får historian fortsätta imorgon.

Tjingeling !