små snabba fötter

Blå himmel, solen lyser som en stor gul lampa, gräset är frodigt och vinden ljum. Det är ljuvligt juniväder och på små snabba fötter rusar de rakt in i sommargrönskan.
Glada ungar är lyckliga ungar och lyckliga ungar får mitt hjärta att svämma över av välmående.
Medan de små snabba fötterna hoppar och skuttar följer jag och kameran efter lite på avstånd det går inte att bry sig om skuggor och motljus för de små snabba fötterna springer fort längs slingriga skogsvägar.
Så plötsligt hittar man något på marken, något som bara kan ses med småbarns ögon, något man måste undersöka, länge och noga.

Sommar, och busiga trollungar livet kan inte bli så mycket bättre.

Allt Gott ! 
Åse 

 

 

När konstnären är okänd

För en tag sedan hörde jag talas om en plats med läckra graffitimålningar.
Som jag har farit runt och letat.
Så mycket visste jag att de skulle finnas vid en f.d skjutbana, jag kan villigt erkänna att jag har besökt en och annan utan resultat, lika besviken varje gång. 

Men plötsligt händer det, precis när jag tänkte ge upp och vända bilen hemåt ser jag något i ögonvrån. Där mitt i skogen hittade jag de mest formidabla konstverk.
Vilken lycka !

Graffitin började utvecklas i USA på 1970 talet, uppförda i de offentliga rummen på väggar, murar och tåg. En del kallar det klotter andra kallar det konst.
Där mitt i skogen på en betongvägg stoltserar de på rad, lite gömda och kanske bortglömda.
Alla har de en ”tag” eller sprejsignatur, jag blir i alla fall nyfiken, vilka är de konstnärerna och vad vill de säga med sina alster.
Någon har målat och faktiskt lagt ner sin energi och själ för att skapa en bild, precis som alla konstnärer gör.
Jag botaniserar kliver närma tar några steg tillbaka, vänder bort blicken tittar igen.
Jo man upptäcker någon ny liten detalj hela tiden.

Nu vet jag ju var de finns, så jag tror minsann att jag ska ta mig en tur dit igen någon annan dag, titta på dem lite med båda ögonen lite med bara vänster öga och lite med enbart höger öga, mest för att jag tycker det är ett jäkligt kul konstgalleri mitt i skogen.

Allt gott !
Åse 

 

 

En diamant bland alla pärlor

På Österlen ligger många pittoreska små byar som ett pärlband längs kusten, mitt bland alla dessa pärlor hittar man en liten diamant.
Längs med kustvägen mellan Brantevik och Skillinge pekar en skylt ned mot Gislövshammar ett väl bevarat litet fiskeläge.

En vacker och fridfull idyll, redan när man stiger ur bilen känner man av lugnet nästan som om tiden stannar för en stund.
Solen skiner, måsarna skriar, den salta doften från havet smyger sig in i näsan.
Jag frågar mig kan detta vara den vackraste platsen längs vår vackra kust remsa.

Naturen är speciell med de trappstegsformade kalkstenshällarna vid strandlinjen. Förr i tiden nyttjades dessa till brytning av kvarnstenar. Går man ut på hällarna kan man tydligt se de cirkelrunda hålen.


Gislövshammar är en lisa för både kroppen och knoppen, en plats att njuta av, en plats där man vill stanna länge, ta djupa andetag och bara vara tacksam över att den finns.

Allt gott !
Åse

 

 

 

 

Normalt

Alla har vi nog en längtan efter att allt ska bli normalt igen, hur normalt kommer att se ut i framtiden vet vi inte. I denna upp och nedvända värld är jag både glad, lycklig och tacksam att jag har närheten till havet. Att jag kan vandra längs strandbrynet, se vågorna rulla mot land, doppa lilltån och känna att havet fortfarande är hiskeligt kallt och det är ju faktiskt logiskt för att vara några dagar in i maj. 

Just då behöver jag inget sällskap, jag är nöjd med att bara umgås med mig själv. 
Men plötsligt får jag sällskap, sakta glider den upp bredvid mig och vi gör sällskap en bit längs havet. Vi håller samma takt, lite långsamt strosar jag och lika långsamt glider den fram bredvid mig, jag filosoferar och den ser ut att göra detsamma. 
Jag tar farväl och vänder åter och svanen fortsätter mot nya mål längs vår vackra kust.
Längst ut på bryggan sitter en man, just på den plats där jag tänkt slå mig ned, det hade funnits plats för oss både men jag får en känsla av att han inte vill bli störd, han vill nog sitta där och njuta av havet, luften och sina egna tankar.

Bornholmsfärjan seglar ut från hamn, någon hoppas på fiskelycka och jag vänder hemåt.

Allt gott !
Åse

 

 

När det är som bäst

Sköna maj bjuder fortfarande på lite kyliga vindar men det gör inte så mycket så länge solen skiner och hela vårt böljande landskap är färgat i gult och grönt.

Jag kan åka i timmar på slingriga vägar, irra bort mig och inte riktigt veta var jag befinner mig. Det gör inget jag har ingen brådska, jag är bara glad att vara här och nu mitt  i
allt det gula och gröna med den blå himlen som bakgrund.
Stannar och kliver ur bilen och bara förundras över vilket ljuvligt landskap jag har förmånen att bo i. 
Just I detta nu är det bara jag och naturen, en lisa för både kroppen och knoppen, en fågel sjunger för mig i övrigt är det tyst.
Jag fortsätter min resa, på himlen seglar vita molntussar, i dikeskanten växer maskrosor de vajar som små solar i vinden.
Skåneland när det är som bäst.

Kram Åse 

Sprutmönstring

Har man inte blivit döpt av Ystads Frivillige Bergnings-Corps ”Frivilligan” är man ingen riktig Ystadbo.

Redan 1891 började man sprutmönstringen på Stortorget, första lördagen i augusti är det dags för de som vill bli en riktig Ystadbo att sprutmönstras, igår var det dags för den 179.e    årsdagen.  
Det är med pompa ståt, FBC musikkår marscherar genom vår lilla stad fram till gamla rådhuset, där väntar förväntansfulla barn och även vuxna vid fontänen, det pirrar säkert lite extra i magen medan man väntar på att brandsprutorna ska öppnas och sprutmönstringen starta.

Men först ska lurblåsaren blåsa i sitt horn, varje natt året runt ljuder en utdragen, dov signal över Ystads centrum. En tonstöt för varje kvart i varje väderstreck! Det är Tornväktaren i S:ta Maria kyrkas torn som förkunnar att allt är lugnt i staden enligt en flera hundra år gammal tradition.

Tornväktarens funktion var förr att varna ystadborna om det kom ovälkommet besök land- eller sjövägen eller om det började brinna. Idag är Tornväktaren stadens symbol och vakar fortfarande över vår lilla stad. Istället för att blåsa sin varningssignal om något händer, ringer han räddningstjänst eller polis.


När torget blir en enda stor fontän då tjoas och skrattas det och de som inte hoppat i badkläderna struntar i vilket och ger sig in i myllret för att bli sprutmönstrade.


Det sägs att för att bli en riktigt Ystadbo ska man vara döpt både i St. Maria Kyrka och av ”Frivilligan” , även om jag bott i Ystad i många år kommer jag med andra ord aldrig att bli en riktig Ystadbo.

 

Kram
Åse 

Rock’n’roll

Som pärlor på ett pärlhalsband rullade de på rad genom vår lilla stad, det vackra vädret hade bäddat väl för den årliga cruisingen och solen glittrade i lacken.

Det har putsats och polerats för bilens lack ska glänsa, man har klätt sig  tidsenligt det är Rockabilly-looken som gäller.
Alla har de ett gemensamt de älskar sina bilar.
Solen gassar en doft av olja och bensin blandas med doften från engångsgrillar. Ur högtalarna strömmar Jailhouse Rock och Love me tender.
Man känner stämningen, det är folkfest och Rock’n’roll.
Lördagskväll, i vår lilla stad har man kantat trottoarerna för att njuta av motorernas muller, krom och lack. Det är försommar !

Kram Åse

 

 

 

 

I min enfald

Jag tror att de flesta är kloka nog och kura inomhus i väntan på att Kung Bore ska lugna ner sig. Men jag fick en längtan till havet, en sådan där längtan som inte går att mota bort. Iklädd vinterskrud gav jag mig iväg. Pulsande i snödrivor och med kameran tryggt nedbäddad i kameraväskan stod jag äntligen där och blickade ut över Östersjön, ett hav som röt gå hem vad gör du här.
I min enfald trodde jag att jag skulle kunna knäppa lite bilder i lugn och ro innan jag pulsade tillbaka hem.

Riktigt så blev det inte, men jag fick i alla fall sett havet och det är gott nog.

Nu ska jag kura inomhus i väntan på att Kung Bore far vidare, då ska jag återvända till havet ta några djupa andetag och känna tacksamhet över att jag har det närma.

Kram Åse

 

 

 

 

På gymmet

I vanliga fall är det träningskläder som gäller när jag ger mig av till gymmet, härom dagen, tidig morgon innan ens tuppen gol hoppade jag i jeans och tröja för tanken var inte att jag skulle svettas, den varan var det några andra som skulle få stå för.
I en miljö av stål, järn, lysrör och hög musik kröp jag omkring på golvet, klättrade på träningsmaskiner för att försöka fånga tre entusiastiska grabbar med kameran. 

Jag har känt dem sedan långt innan de lärde sig gå, följt dem genom livet i med och mot gång. Tre härliga bröder, idag vuxna män som står på egna ben, ödmjuka, roliga och alltid träningssugna. De lever efter devisen – träna och lev sunt så lever du längre och mår bättre.
Jag undrar tröttnar de aldrig på lax och kyckling.
Medan de körde på med sin träning försökte jag hänga med med kameran, många skratt blev det över tokiga vinklar och ansiktsminer som inte var värda att visa upp varken här eller någon annanstans.
Några timmar senare och med 250 bilder i kameran pärlade sig svetten i pannan även på mig och jag ångrade jeansen och tröjan, träningskläder hade nog varit ett bättre val.

En ny dag står för dörren, fångar den och försöker göra det bästa av den.
Hoppas att ni gör det samma.

Kram Åse  

Från Haparanda till Ystad

De startade  i Haparanda i norr för 7 dagar sedan för att idag komma i mål i Ystad i söder, de har trampat genom vårt avlånga land totalt ca 180 mil. Den längsta dagsetappen
är 319 km.

Några mil utanför Ystad väntade vi på att få se det första laget komma rullande.
Så kom de äntligen susande runt krönet.

Jag som hellre går än cyklar kan ändå nästa känna hur adrenalinet pumpar, känslan att veta – bara några mil till så har vi klarat det, vi är i mål, tillsammans gjorde vi det.

Vi susade i väg med bilen för att vara på plats i Ystad för att hinna packa upp skumpa och sötsaker innan lagen rullade in över mållinjen.
Sverigeloppet 2017 ingen tävling utan ett motionslopp, ett motionslopp på 180 mil, jag kan bara bli imponerad över dessa grabbars nästan ofattbara 
prestation.

I Ystad väntade nära och kära tillsammans med  Bernt Johansson mest känd för sitt OS guld i Montreal 1976.
Så äntligen rullade lagen ett efter ett in över målgången.

Skumpa korkarna flög i luften det applåderades  och det hurrades och jag torkade en tår i ögat, för alla som rullade iväg från Haparanda och kom i mål i Ystad. Om jag får en tår i ögat, hur känns det inte då för de som genomförde detta cykellopp, säkert är de alla trötta och stumma i benen, men om jag är glad för deras skull är de garanterat ännu gladare.

Grattis Jonas du gjorde det och jag tror rent ut sagt – Du är fan i mig lite av min hjälte.

Kram till er alla oavsett som ni cyklat eller ej .
Åse